Efter att ha fått fyra nej tack från Sverige och ett nej tack från ett finlandssvenskt förlag, fick jag en vän är som amatörskribent att ta en blick på mitt manus. Hon sade att det vara lite akademiskt torrt och förslog att dra in min egna historia i boken. Då jag såg mitt eget manuskript genom hennes ögon började jag brodera ut texten. Istället för en torr akademisk inledning tog jag ett personligt grepp.
Varsågoda, här är början på inledningen
Inledning
- Voi nej!
Svaret var spontant, ärligt och hade resonans ända från djupet av hans hjärta. Ärlighet och spontanitet är egenskaper jag för övrigt uppskattar men den här gången önskade jag att min far hade lagt en sordin på sin ärlighet och endast diplomatiskt meddelat att det var ju överraskande. Sju år tidigare hade han varit både stolt och glad över utgången av högskolans inträdesprov. Enligt honom var det uppenbarligen bättre att studera till diplomingenjör än till danskonstnär. Jag var medveten om hans dubier sedan långt tillbaka i tiden, så inte var det ju en överraskning att han visade sitt missnöje över mitt val. Ändå, ni vet ju hur viktigt det kan kännas att få stöd från sina föräldrar.
Jag hade hunnit studera sex år vid tekniska högskolan i Otnäs och hade skrivit färdigt mitt diplomarbete. Firman som jag hade gjort mitt diplomarbete för ville hålla mig kvar och betalade mig en lön som jag än i denna dag, trettio år senare, inte har nått. Mot det här vägde nu fyra år till av studier för att utexamineras till en yrkeskår där de flesta är arbetslösa och ytterst få orkar köra ända fram till pensionen, som i vilket fall som helst blir extremt låg. Enkelt val alltså, det var studier vid Teaterhögskolans Dansavdelning i Helsingfors som skulle leda mig in i en allt ljuvare framtid!
Då jag skrev studentexamen hade jag inte ännu lärt mig att ifrågasätta livet i allmänhet utan körde på utan sidoblickar. Sex års tekniska högskolestudier och ett år i armen hade däremot samlat på så många frågetecken att de hade skockats till en stapel så hög, att jag kunde äntligen kliva upp på den för att vidga mina vyer. Utsikten var så oändlig, att jag kunde spana in vad jag egentligen ville.
Incidenten som förde mig upp på dessa höjder var ett halvårs engangemang vid Lilla Teatern i min hemstad Helsingfors. En kedja av, till synes slumpmässiga val, hade fört mig ut på scenen som statist i Hamlet. Det var första gången i mitt liv jag stod på scenen inför fullsatta salonger fem gånger i veckan månad in och månad ut. Jag fick uppleva hur det känns att leva på en främmande planet med innevånare, vars enda intresse var nuet. Denna version av Shakespears Hamlet, regisserad av Benno Besson, var en total succé som drog fulla salonger varje kväll. Upplevelsen av att vara närvarande var så intensiv att jag kände första gången i mitt liv att jag tog pulsen på livet själv. På scenen slutade allting annat att existera. Tystnaden i mitt huvud var öronbedövande och lättnaden över att leva i nuet, utan några som helst tankar, var mera berusande än Teknologföreningens bästa årsfester.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti