Det finns ögonblick då man känner sig ödmjuk. Jag har utforskat kroppen i nästan trettio år genom dans, djupmassage, meditation och yoga. I det stora hela har jag en förståelse för när mina resurser räcker till och när de kommer till korta.
Ett exempel på hur jag kom till korta med mina färdigheter var för ett par veckor sedan. Min hustrus rygg gick in i ett mycket smärtsamt tillstånd. Vi var i Uleåborg och vi skulle flyga hem på kvällen. Det behövdes två personer för att stötta henne för att hon skulle överhuvudtaget kunna ta sig till bilen. Att sätta sig i bilen var en ansträngning som fick henne att skrika av smärta. En vän tog henne till läkarstationen där hon fick en smärtstillande och relaxerande spruta. Därtill fick hon en massa kraftiga smärtstillande tabletter. Trots detta måste hon sitta i rullstol för att kunna ta sig fram på flygplatsen. Att hon kom hem kändes redan som ett under.
Nu var hon alltså tryggt hemma och jag borde alltså kunna hjälpa henne. Till en början gick det ett stycke framåt, hon kunde sova under natten utan att vakna av smärtorna. Det var fascinerande att se hur långt jag kunde hjälpa henne, då gränsen var nådd så var det total stopp. Jag såg ingen chans att kunna hjälpa henne mer. Det var ett specifikt ställe i ryggen som helt enkelt vägrade att samarbeta. Hon kunde inte stå upprätt utan stöd, ännu mindre gå.
En lång historia kort. Jag gick ut på stan för att uträtta ärenden i fyra timmar och då jag kom hemma gjorde hon piruetter i vardagsrummet, totalt smärtfri!
I tre timmars tid hade hon suttit på en stol och låtit smärtorna komma och gå. Alla förnimmelser och smärtor fick säga sitt tills det inte fanns några kvar. Det var som om hela kroppen hade fått nysta upp sig som en samling knutar som äntligen knyts upp. Hela kroppen fungerade som en enhet igen. Hela prosessen hade skett medan hon satt stilla på en stol. Kroppen fick en chans att reparera sig själv då sinnet gick in i stillhet.
Sinnets tystnad är en naturkraft, en ursprunglig källa till allt. Kroppens funktioner är så otroligt komplicerade att det tar all vår mentala energi att förstå dem om vi försöker. Trots all förståelse kommer vi inte i närheten av sanningen om vår verkliga natur. Endast då sinnet tystnar och stannar upp får kroppen sin chans att korrigera sina funktionsstörningar. Att nå denna inre tystnad då smärtorna är svåra är en annan sak. Det kräver trägen träning och kan inte påbörjas då smärtorna har börjat. Ett balancerat sinne kan tränas genom yoga och meditation. Vi vill lära oss att stilla vårt sinne genom att använda oss av meditations tekniker och dylikt. Det låter som ett aktivt arbete och sinnet tänker att "va bra, detta är något jag kan lära mig".
Det är här vi stöter på en paradox. Hur kan vi aktivt träna att låta sinnet gå in i ett stillestånd utan aktivitet. Ett stilla sinne är en motsats till ett aktivt sinne. Det är endast ett stilla sinne som ger visdomen i kroppen spelrum att göra sitt läkande jobb.
Man blir så ödmjuk då man stöter på det stilla sinnets förmåga att hela nästan vad som helst. Det är som att bevittna en naturkraft man står maktlös inför. Trots detta är det samma naturkraft som ligger ständigt på lut innom oss var och en. Det enda som hindrar oss från att komma i kontakt med den är vårt rastlösa sinne. Detta samma rastlösa sinne är också det som hindrar oss från att se livet så som det är.
Meditation är ett redskap för att stilla sinnet. Det fungerar utan tvivel till en viss grad . Jag läst och hört från personer som har nått sanningen att det verkar som om våra försök till meditation vore det sista hindret från att se sanningen. En paradox alltså. Adyashanti säger i sina sessioner då det är dags för meditation att inte försöka meditera. Jag kommer ihåg från Barry Long att han talade endast om ett tillstånd av att "bara vara", fritt översatt. Största hindret för meditation är vårt sinnes koncept om meditation.
Det är som om i de obevakade stunderna, då vi är kraftlösa inför något större, sinnet äntligen stannar upp och underverken sker.