Uddiyana bandha, del 2

Innan jag fortsätter att berätta om hur Psoas lyfter upp ryggraden skall du ta dig en titt på den här videon av Thomas Myers:

Saken i ett nötskal - ryggraden är inte enbart en kotpelare där kotorna vilar på varandra såsom tegelstenarna i en husbyggnad. Ryggraden är en självbärande dynamisk struktur som spänns upp av ryggradens muskler som fäster direkt vid kotorna. På ryggsidan har vi en muskelgrupp som kallas för Erectus Spinae och på framsidan har vi Psoas som fäster ända upp till höjden av bröstbenets nedre del.

Bilden är tagen ur Thomas Myers bok Anatomy Trains. På ryggsidan syns en bit av ryggsträckarna som fortsätter ända upp till bakhuvudet. På framsidan syns det hur Psoas fortsätter uppåt hela ländryggen.  För att förstå hur musklerna, genom att dras ihop, i själva verket förlängs lönar det sig att ta en titt på videon. 

Då två antagonister samtidigt verkar på samma hävarm lyfts och förlängs hävarmen. Utan denna effekt skulle vi inte kunna hålla oss uppräta och vi skulle i själva verket bara var en ihopknycklad liten hög på golvet.

Ryggsträckarna och Psoas arbetar som varandras antagonister för att lyfta upp ryggen. Av dessa två är det Psoas som är den snabbare och mera emotionella parten. Av ren självbevarelsedrift kan vi flexa överkroppen blixtsnabbt. Genom att dra ihop oss skyddar vi oss mot ett överraskande anfall eller så hindrar vi oss från att slå huvudet då vi plötsligt mister balansen. Har du märkt hur vi också drar ihop oss på motsvarande sätt då vi blir sårade eller sorgsna? Vi krymper ihop som en emotionell försvarsreaktion för att bespara oss själva från att alltför starkt erfara känslan ifråga. Om detta försvar inte upphör blir kontraktionen av Psoas en bestående del av vår hållning. Kommer ni ihåg bilderna från den förra delen?

På den högra bilden är Psoas kollapsad så att den inte kan utföra sin uppgift till fullo medan vi ser på den vänstra bilden hur Psoas förlängs uppåt och håller sig tillbakadragen mot ryggraden. Just detta element, att Psoas dras innåt mot ryggraden, ger det här lilla suget innåt i magen. I Ashtanga yoga brukar vi kalla det Uddiyana Bandha ävenom det strikt talat inte är en full Uddiyana Bandha. En full Uddiyana är någonting lite extremare. Låt oss inte haka upp oss på detaljer utan vi fortsätter resonemanget. 

Psoas hjälper att lyfta oss uppåt samtidigt som den åstadkommer en indragning av nedre delen av magen. Primus motor i indragningen av magen ligger alltså djupt inne vid ryggraden. Det är inte de tvärgående magmusklerna som är den drivande kraften. De tvärgående magmusklerna fungerar som ett hjälpstöd för Psoas. Ryggen lyfts med hjälp av Psoas och magmusklerna kan ge ett extra stöd och en extra stadga åt Psoas i denna process. Om Psoas inte fungerar kan inga magmuskler i världen hjälpa ryggen i sitt lyft. Sker ni nu skillnaden mellan motor och hjälpmotor? Hjälpmotorn kan inte fungera utan primus motor medan det tvärtom är helt möjligt. 

Låt oss ta en titt på hur Psoas samarbetar med andra muskler innom kroppen. Psoas fäster vid lårbenets inre hörn, Trochanter minor. Här träffar den kolleger som fortsätter nedåt på inre sidan av låret, adduktorerna. De är en muskelgrupp som drar lårena mot varandra. På övre delen av Psoas, som fäster vid den översta ländkotan, träffar den på mellangärdesmuskelns (Diafragmas) nedersta fästen. Psoas befinner sig alltså i samma kedja som adduktorerna och vår andningsmuskel. Detta alltså enligt teorin av Thomas Myers att musklerna befinner sig i kedja med varandra om deras fästen överlappar och berör varandra. Då muskler berör varandra kommunicerar de blixtsnabbt med varandra. Om Psoas reagerar emotionellt sprider sig kontraktionen till andningsmuskeln samtidigt som adduktorerna spänns. Motsvarande händelseförlopp sker då Psoas spänner av, andningen spänner av och benena spänner av. En stor del av vårt välmående bor i vår Psoas muskel. 

Det finns en metod kalld Trauma Releasing Excersises, TRE, som går helt och hållet ut på att upplösa traumatiska spänningar i Psoas av alla slag 

Detta är alltså teorin bakom den sista delens praktiska råd som fäljer lite senare.

Uddiyana bandha, del 1

Uddiyana bandha, del I

Det tog mig flera år att komma åt vad uddhyana bandha betyder i praktiken. Jag kommer ihåg att mina lärare alltid pratade om att dra upp nedre magen för att skapa ett bättre energiflöde innom kroppen. Dessutom var Uddiyana Bandha standard svaret på vilken fråga som helst. Det var lite problematiskt, här hade jag en sak som jag klart inte förstod i praktiken och det var dessutom svaret på vilken fråga som helst. Det sägs att vi kan gör nästan vad som helst om vi lyckas utnyttja styrkan i Uddiyana Bandha. Fysik och matematik var mina favoritämnen i skolan och därtill kommer att jag är totalt fascinerad av muskelanatomi. Med denna bakgrund var det svårt att riktigt vara nöjd med beskrivningen att dra in nedre magen för att skapa en hävstång för större kraftansträngningar.

Jag nöjde mig med att inte försöka förklara yogans termer med anatomiska begrepp eftersom ingen annan tycktes göra det. En vacker dag ( ca 10 år sedan) bestämde jag mig för att ta en privatlektion hos Eeva Kaario, en pensionerad danspedagog med ryckte om att kunna allt om musklernas stretch. Jag kom på lektion med intentionen att få ett större förstående om bröstmusklernas töjning. Resultatet var att jag lärde mig ett nytt universum om skulderbladets rörelser. Det var som att lära sig första vinyasan i Suryanamaskar A för första gången! Jag var totalt imponerad.

Det gick ett år och jag tog nästa privatlektion med intentionen att lära mig mera om höftledens rörelser i Eka Pada Shirasana, foten bakom nacken. Eeva tittade och funderade då jag visade vad jag menade. Enligt henne var det i mitt fall mera en fråga om hur jag kan undvika att få min höftflexor, Psoas, i kläm så att den kollapsar. Alltså tog hon itu med att lära mig hur man hittar förlängningen i Psoas på ett intelligent sett. Efter att ha arbetat i en halvtimme bad hon mig stå rak och känna hur Psoas förlängs på båda sidorna. Då kände jag hur nedre delen av min mage drogs in av sig själv på ett helt nytt sätt. Det var som att uppleva Uddhyana Bandha helt spontant utan ansträngning. Vad står på, frågade jag. Eeva sade att det är Psoas som nu förlängs på ett ändamålsenligt sätt. Då blev det fart på hjärnkontoret hos mig. Då jag kom hem dammade jag av Ida Rolfs bok om postural integration och hittade följande bilder.

Förstår ni vad som det är frågan om? På den vänstra bilden drar sig Psoas spontant mot ryggraden samtidigt som den förlängs uppåt. På den högra bilden är Psoas i ett kollapsat tillstånd som skuffar ut magen.  Då Psoas arbetar på rätt sätt förlänger den sig och håller sig tätt intill ryggraden. Därmed kan den reglera ryggraden position nättre och effektivare. Mindre ansträngning ger mera resultat! Som en biprodukt dras magen in.

Nu börjar det ju låta som om vi skulle ha kommit närmare Uddhyana Bandhas natur. Fortsättning följer....

Allting sker i stillhet

Det finns ögonblick då man känner sig ödmjuk. Jag har utforskat kroppen i nästan trettio år genom dans, djupmassage, meditation och yoga. I det stora hela har jag en förståelse för när mina resurser räcker till och när de kommer till korta.
Ett exempel på hur jag kom till korta med mina färdigheter var för ett par veckor sedan. Min hustrus rygg gick in i ett mycket smärtsamt tillstånd. Vi var i Uleåborg och vi skulle flyga hem på kvällen. Det behövdes två personer för att stötta henne för att hon skulle överhuvudtaget kunna ta sig till bilen. Att sätta sig i bilen var en ansträngning som fick henne att skrika av smärta. En vän tog henne till läkarstationen där hon fick en smärtstillande och relaxerande spruta. Därtill fick hon en massa kraftiga smärtstillande tabletter. Trots detta måste hon sitta i rullstol för att kunna ta sig fram på flygplatsen. Att hon kom hem kändes redan som ett under.
Nu var hon alltså tryggt hemma och jag borde alltså kunna hjälpa henne. Till en början gick det ett stycke framåt, hon kunde sova under natten utan att vakna av smärtorna. Det var fascinerande att se hur långt jag kunde hjälpa henne, då gränsen var nådd så var det total stopp. Jag såg ingen chans att kunna hjälpa henne mer. Det var ett specifikt ställe i ryggen som helt enkelt vägrade att samarbeta. Hon kunde inte stå upprätt utan stöd, ännu mindre gå.
En lång historia kort. Jag gick ut på stan för att uträtta ärenden i fyra timmar och då jag kom hemma gjorde hon piruetter i vardagsrummet, totalt smärtfri!

I tre timmars tid hade hon suttit på en stol och låtit smärtorna komma och gå. Alla förnimmelser och smärtor fick säga sitt tills det inte fanns några kvar. Det var som om hela kroppen hade fått nysta upp sig som en samling knutar som äntligen knyts upp. Hela kroppen fungerade som en enhet igen. Hela prosessen hade skett medan hon satt stilla på en stol. Kroppen fick en chans att reparera sig själv då sinnet gick in i stillhet.

Sinnets tystnad är en naturkraft, en ursprunglig källa till allt. Kroppens funktioner är så otroligt komplicerade att det tar all vår mentala energi att förstå dem om vi försöker. Trots all förståelse kommer vi inte i närheten av sanningen om vår verkliga natur. Endast då sinnet tystnar och stannar upp får kroppen sin chans att korrigera sina funktionsstörningar. Att nå denna inre tystnad då smärtorna är svåra är en annan sak. Det kräver trägen träning och kan inte påbörjas då smärtorna har börjat. Ett balancerat sinne kan tränas genom yoga och meditation. Vi vill lära oss att stilla vårt sinne genom att använda oss av meditations tekniker och dylikt. Det låter som ett aktivt arbete och sinnet tänker att "va bra, detta är något jag kan lära mig".
Det är här vi stöter på en paradox. Hur kan vi aktivt träna att låta sinnet gå in i ett stillestånd utan aktivitet. Ett stilla sinne är en motsats till ett aktivt sinne. Det är endast ett stilla sinne som ger visdomen i kroppen spelrum att göra sitt läkande jobb.
Man blir så ödmjuk då man stöter på det stilla sinnets förmåga att hela nästan vad som helst. Det är som att bevittna en naturkraft man står maktlös inför. Trots detta är det samma naturkraft som ligger ständigt på lut innom oss var och en. Det enda som hindrar oss från att komma i kontakt med den är vårt rastlösa sinne. Detta samma rastlösa sinne är också det som hindrar oss från att se livet så som det är.

Meditation är ett redskap för att stilla sinnet. Det fungerar utan tvivel till en viss grad . Jag läst och hört från personer som har nått sanningen att det verkar som om våra försök till meditation vore det sista hindret från att se sanningen. En paradox alltså. Adyashanti säger i sina sessioner då det är dags för meditation att inte försöka meditera. Jag kommer ihåg från Barry Long att han talade endast om ett tillstånd av att "bara vara", fritt översatt. Största hindret för meditation är vårt sinnes koncept om meditation.
Det är som om i de obevakade stunderna, då vi är kraftlösa inför något större, sinnet äntligen stannar upp och underverken sker.

Autentisk Yoga

För ett par veckoslut sedan hade vi en intressant diskussion med eleverna i Kouvola. Jag blev frågad om vad jag anser om de alla olika yogavariationer som nu har kommit på modet. De flesta gym har sin egen grej som de kallar yoga. Den här frågan skall ses mot den bakgrund jag kommer från, Ashtanga Yoga enligt Sri Pattabi Jois. Så som jag undervisar på vårt eget ställe, är det mycket traditionellt.
Mitt första respons var ett spontant "spelar min åsikt någon roll?". Frågan speglade en oro för att Yoga blir degraderad genom dessa variationer, som dessutom brukar ha ganska korta utbildningar för instruktörerna. Många av de närvarande sade att det är irriterande att höra av sina kompisar som tränar dessa former, att nu är de också yogisar.
I mina öron låter det som om vi skulle ha skapat ett territorium som vi inte vill att obehöriga skall stiga in på. Behörig blir man alltså om man tränar på en "riktig" yoga skola. Då har vi skapat begreppena "vi" och "de". Det betyder också att begreppena "rätt" och "fel" börjar spela en allt skarpare roll. Ju mera man tänker i dessa banor, desto tröttare blir man. Pröva själv! Dela in världen i rätt och fel och eländet börjar hopa sig. Det hela slutar alltid med att jag har rätt och resten har fel. Jäklar vad jobbigt!

Ju flera mänskor som sysslar med någonting som kallas Yoga, desto bättre för alla skolor och shala som undervisar i en traditionell metod med långa anor. Det är hit alla entusiaster ändå kommer att hitta efter tillräckligt många år på gymet. På gymet finns det en gräns för hur långt man kan utveckla sin yogaträning. I specialiserade shalor är det gränslöst. Om inte instruktörens kompetens räcker till kan han/hon alltid ty sig till sin mentor för att kunna guida eleven vidare. Detta är en av fördelarna av att följa yogans tradition med mentorship.

Diskussionen slutade med att vi fick en vidare syn på yogafältet. Allting är rätt, ingenting är fel. Låt alla blommor blomma och njut av vad du sysslar med! Om du blir irriterad av vad andra säger och gör så har du antagligen outforskade attityder att ifrågasätta innom dig själv.

Psoas, igen! / Psoas, taas!

Efter att ha tränat TRE i ett antal år och undervisat i Psoas muskelns betydelse för bl.a. Uddyana bandha överraskade jag mig själv i morse.
Jag började med att lägga mig på golvet för att släppa alla spänningar i psoas muskeln. Darrningarna startade omedelbart på ett behagligt sätt. Jag var ensam i salen så jag började köra en darrande astangaträning med betoning på att lyssna på min psoas. Fantastiska avspända vibrationer i nästan hela kroppen. Jag klarade mig genom hela andra serien på ett darrande och avspänt vis jag inte har upplevt på åratal.
Skönt även om det måste ha sett konstigt ut.

Keep shaking!

__________________________________________________________

Harjoiteltuani TRE jo muutaman vuoden ja luennoituani Psoaksen merkityksestä mm. Uddyana bandhassa, yllätin itseni tänään.

Aloitin makaamalla lattialla rentouttaakseni kaikki psoaksen jännitykset.  Tärinät lähtivät heti liikkeelle mielyttävällä tavalla. Olin yksin salissa, joten aloitin tärisevän astangaharjoituksen kuunnellen psoastani koko ajan. Koin mielettömän hienot tutinat läpi kehon. Pääsin kakkossarjan läpi tärisevän rennolla tavalla, mitä en ole kokenut vuosiin.

Ihanalta tuntui vaikka se varmaan näytti oudolta.

Keep shaking!

Vad är övre åldern för Astangayoga?/ Mikä on Astangajoogan yläikäraja

Förra veckan höll jag en timmes lektion för en grupp äldre personer. Medelåldern var åtminstone 75 år. Jag hade brett ut yogamattor på golvet så att allt var färdigt. Tio personer kom in på något ostadiga fötter. Jag bad dem sätta sig på golvet. Detta visade sig vara det första misstaget. En äldre dam kraschade ner på sin matta så att det inte såg bra ut. Jag tittade mig omkring i salen och såg en samling pallar. Jag bad alla om ursäkt och bad dem som förmådde att hjälpa upp dem som inte klarade det själv. Alla satte sig på var sin pall och vilade sig efter strapats nummer ett.
Nu var det helt klart för mig att det inte vore möjligt att träna någon form av framåtböjningar. Det är klart att vi kunde ha gjort det exakt en gång men sedan kunde vi knappt ha kunnat göra något annat än att kalla på hjälp.
Eftersom Astangayoga är starkt fokuserad på andningen så andades vi. Vi tränade strupljuds andning på så många olika sätt som möjligt. Vi lyckades till och med kravla oss ned på alla fyra för att utforska ryggens flexibilitet.
Som avslutning måste jag avstå från min plan att låta alla lägga sig på rygg för en avslutande avspänning. Det kunde ha blivit ödesdigert för min egen rygg. Jag tänkte på hur det skulle kännas att hala upp var och en från golvet efter att ha varit tvungen att väcka dem en efter en. Istället fick de balansera ett föremål på huvudet vilket var en intressant och koncentrationskrävande uppgift. I synnerhet då jag bad dem sluta ögonen. Det fungerade perfekt, vilken avspänd koncentration!
Nu var alla glada och nöjda. De hade fått andas djupt och mobilisera sin ryggrad till fullo. Ingen behövde försöka sig på omöjliga saker och alla hade lyckats hitta nya förnimmelser i sin kropp. Vad kan mera begära?

Efter lektionen fortsatte deras program med utbytande av erfarenheter och de som inte hade vågat komma på yoga fick höra deltagarnas berättelser. Nästa gång lär det bli 100% deltagande.

Jag själv lärde mig att mindre är mera och att kan man andas så kan man göra yoga. Astangayoga fungerar lika bra som utgångspunkt som vilken annan yoga som helst. Jösses så glad jag var!

_____________________________________________________

Viime viikolla pidin joogatunnin ryhmälle vanhempia henkilöitä. Keski-ikä oli ainakin 75 vuotta. Olin levittänyt jooga matot valmiiksi lattialle. Kymmenen henkilöä saapuivat saalin ei niin varmin askelein. Pyysin heitä istuutumaan lattialle. Tämä osoittautui ensimmäiseksi virheeksi. Yksi rouva romahti matolleen tavalla, joka ei näyttänyt hyvältä. Katsoin ympäriltäni salissa ja löysin pinon jakkaroita. Pyysin anteeksi kaikilta ja he, jotka kykenivät, auttoivat toisia ylös lattialta. Jokainen istahti omalle jakkaralleen levähtääkseen ensimmäisestä seikkailustaan.

Nyt minulle oli aivan selvää, ettemme voineet harjoitella minkäänlaisia eteenpäin taivutuksia. Tottakaihan olisimme voineet taivutta alas tasan kerran mutta sen jälkeen ei olisi ollut muuta tehtävissa kuin kutsua apua paikalle.
Koska Astangajooga on hengitykseen keskittynyt joogalaji, hengitimme.  Harjoittelimme kurkunpäähengitystä mahdollisimman monella eri tavalla. Onnistuimme jopa kömpimään alas lattialle nelikontin tutkiaksemme selkärangan liikkuvuutta.

Lopuksi minun oli luovuttava suunnitelmastani pittä loppurentoutusta makuuasennossa. Se olisi voinut olla kohtalokasta omalle selälleni. Ajattelin miltä tuntuisi kiskoa jokaista yksitellen pystyyn herätettyäni heitä. He saivat sen sijaan tasapainoilla kevyttä esinettä päälaellaan. Se oli mielenkiintoinen ja keskittymistä vaativa tehtävä. Varsinkin sen jälkeen kun pyysin heitä sulkemaan silmiään. Se toimi täydellisesti, mikä rento keskittyminen! Nyt kaikki olivat iloisen tyytyväisiä. He olivat hengittäneet syvään ja saaneet liikuttaa selkänsä täysin mitoin. Kenekään ei tarvinnut tehdä mahdottomia ja kaikki löysivät uusia aistimuksia omassa kehossaan. Mitä muuta voisikaan vaatia?

Tunnin jälkeen heidän ohjelmansa jatkui kokemusten vaihdolla ja ne, jotka eivät uskaltaneet tulla joogaamaan saivat kuulla toisten kertomuksia. Seuravaalla kerralla osallistuminen lienee 100%.

Itse opin, että vähemmän on enemmän ja jos pystyt hengittämään niin voit joogata. Astangajooga toimii lähtökohtana yhtä hyvin kuin mikään muu joogalaji tahansa. Jestas kuinka iloinen olin!

Some myths about yoga

A little while ago we had a mini seminar at our shala. It was a part of a larger concept Dreamdo. I was asked if I'd have anything interesting to share as we now have started a new shala.  We have only morning mysore and we take our new students straight into the system of doing it according to your own breath. It has given me new insights into how people actually learn the ashtanga system. It's amazingly beautiful, people learn in such different ways.

It has also given me time to reflect on what yoga acually does to you. It's been repeated like a mantra that "do your practise and all is coming". "All" also means all the pain and suffering which you would encounter anyway if nothing changes. By change I mean attitude towards everything you do. If you still push yourself in everything you do, the practise will change nothing. The practise is like a laboratory for your whole life. You find your challenges in every moment in a very intense way. With a stubborn ego you'll find yourself in trouble in no time at all.

The myths about yoga are among others
- Yoga promotes health.
- Yoga increases your spirituality.
- Yoga diminishes your ego.

Yoga's health promoting effects are commonly compared to the effects of physical excersise. If this would be the case yoga would just be a complicated way of doing your daily excersise. I'm sure there are other much more straight forward ways of taking care of your body. Injuries happens and so they also happen in yoga, inspite of our sincere intentions. There has to be something extraordinary to the approach to yoga in order to be beneficial for your health. Just sweating and stretching is obviously not the answer.

If you take your everyday attitude into yoga and expect your spirituality to increase, something will increase but that might as well be your ego. Spirituality in the sense of becoming a "better" person is doomed to fail you some day.
Spirituality is about embracing everything that's happening to you in an understanding way. It's about stopping to deny your shadow and realise that you are what you are, instead of imagining yourself transforming into your ideal person.  The imagination is a wonderful thing for finding dreams and hopes but a really crappy thing when it comes to facing who you really are. Yoga as a mean of transforming yourself to the one who you really are takes a lot of honest work. It also takes courage to abandon all your ideas of where the yoga is taking you.

Yoga is a tool to come closer to the immaterial reality behind this world. It is by definition not reachable through our imagination which is run by your material mind. Our mind is a 100% rerun of our thoughts and experiences, there is nothing original about its thinking. We need to get connected with a reality which is not run by the thinking mind. The experiences we get from this we need to carefully observe in order not to fool ourselves.
The fantastic bliss of a great yoga practise doesn't stay as long as we wish. We find ourselves wishing things to last forever. This is the critical point in the practise, can we take the accepting attitude beyond the mat? We practise hard to accept good days and bad days on the mat to eventually land in shavasana with a happy smile on our face. The acceptance of things and conditions as they are is likely to end when the practise ends. The feeling of total pleasure of a tough practise is like a bait for the ego to want this to last as a never ending feeling.

How does this diminish the ego? It doesn't. Health, blissful feeling and a state of no thoughts disturbing you is like a drug for the ego. It says: I want more of this. So there we go again wanting to controll what we have. We can go very far with this method and even experience a total change of our life. If the change is based on the reality behind everything it's of course no problem. However that is not always the case.

A woman at the seminar shared an episode of her life with us. She had got hooked on yoga and meditation to the degree that she left her job and husband and travelled to India to do yoga and meditation. She was totally high on the experience of everything. Her diet changed, no meat and alcohol. As she said, "I tried to drink a glass of wine but it wasn't possible". Finally something happened that made her see everything she had done as one big illusion. She fell flat on the ground. She told us that all the energy she had used to deny her dark side, her shadow, started to work against her. She landed in a total different reality. It took a couple of years of hard work to express and get rid of her anger and all the falseness. Even the act of bying a good piece of meat to prepare for food was an act of reality.

Whatever we do in order to reach for a better life can be food for the ego. How can we then practise yoga in a way that promotes health and spirituality without feeding the ego? Now this is the million dollar question. How could I even dare to answer?

The noble intention in Ashtanga yoga is to stay focused on the breath and on the coordination of breath and movement, the Vinyasa. Practising everyday guarantes you that there will be days when you absolute don't want to do it. This is a wonderful opportunity to still do it accepting everything what is. The balance between this and selfdestructive behavior is of course a fine line. When is it OK to quit and when should we just continue? This is the same one million dollar question in another form. Let's see if Ramana Maharshi can help us.

Ramana Maharshi said: ask yourself, who are you? The question in itself is the answer to the one million dollar question above. Can "Who am I", be your guide in your practise?  Can you really let the question resonate through your whole beeing in all situations, on the mat and outside the mat? Can you let all your doing and all your practise be guided by this question. The answer doesn't come through your thinking mind. The question in itself is the real deal.